Balans i tron
Min älskade mamma lärde mig att balans i det kristna livet är viktigt. Vi kan inte leva endast i det andliga för vi har en kropp (vår andes tempel) som måste få mat, sömn och motion. Det handlar om att hitta en balans i sin tro. Jag kan inte gömma mig för världen och alla dess synder bara för att jag ska vara rädd att hamna i världen igen. Jag måste förlita mig på min bön till herren, att han ska leda mig rätt, att han ska arbeta i mig. Då kan jag stå emot vad som helst världen frestar mig med. Kampen är därute, det kristna livet är inte lätt men med herren så hittar man den balansen man behöver för att motstå världens frestelser.
Åter en gång har herren visat att han verkar genom mig på jobbet. Allt det jag gör, gör han perfekt. Jag kan förlita mig på honom när jag tar mig an utmaningar som jag inte ens har någon erfarenhet av. Åter en gång har jag lyckats göra perfektion av något som alla väntade sig katastrof av. Hur gör jag? Är jag så smart? Hur orkar jag? Det enda jag vet med säkerhet är att jag absolut inte är smartare än gemene man. Förklaringen till alla fina rappoter jag lämnar ifrån mig och alla tuffa arbetsuppgifter jag klarar av är Jesus genom den heliga anden. Han är där vare sig det handlar om ekonomi, industri, vård eller säkerhet. Han är perfekt i alla yrken. Så om du läser det här och tvivlar på det så undrar jag, om herren hjälpt en som länge levt i världen vad skulle han då inte göra för en som söker honom hela tiden? Överflöd säger jag bara!
"I frid går jag och lägger mig och likaså i frid kommer jag att sova, för endast du herren ger mig förtryggande sömn"
/RC
2 veckor
På söndag ska jag besöka en ny församling, ska bli spännande att se hur jag känner mig när jag kommer dit, vad gemenskapen kan ge mig. Det är alltid lite pirrigt när man ska till en ny församling, folk känner ju ofta varandra och jag utmärker nog mig en del. Dock kan jag säga att jag aldrig har blivit dåligt mottagen och det känns skönt. Är det någon som kommer att leda mig till rätt församling så är det den helige anden.
Vad har de senaste två veckorna betytt da? Jag har kommit inför herren varje dag i bön, läst mycket bibel, lyssnat på mycket predikningar och lyssnat på mycket fin musik, detta har börjat stärka min tro. Jag hoppas och tror att herren har startat processen som han en dag ska avsluta också. Världen ropar efter mig, allt lockar ju liksom, man är van att göra saker som inte är herrens vilja. Det är inte lätt, alla som bestämt sig en gång på riktigt vet att det är så, att göra det ensam är ännu värre. Men jag vet i mitt hjärta att Jesus kommer att fixa allt det här, han kommer att hjälpa mig i vandringen tillbaka till honom. Han kommer att skapa förutsättningarna om han så måste bygga en ny församling från grunden så kommer han att göra det, för så mycket gör han för ett förlorat lamm.
Hur gutt är inte det? Hur gutt är det inte att veta att vilka utmaningar som jag än har framför mig, om det så är i mitt kristna liv, i privatlivet eller i mitt arbetsliv så kommer herren att vara där med mig? Mitt självförtroende kan vara hos herren och alla min lastar kan jag lägga på honom. Tänk om det fanns ett företag som kunde "ta emot ens laster" och göra sig av med dem, då skulle nog det företaget vara större än Apple, MC, Google och alla de stora. Men företaget skulle nog inte klara av all "avfall" tillslut. Vi har vår Jesus, vår egna skatt, en skatt som dog för oss och som tog våra fel, vår smuts, våra laster , en gudomlighet som kan hantera våra laster. Vad kräver han av mig? Att följa honom och att bli mer lik honom. Vart leder det? Till evigheten med honom! Är jag beredd att följa honom? ABSOLUT!
Jag har en kartbok som är väldigt tydlig med hur jag ska göra för att följa Jesus, min BIBEL.
/RC
Kristen= Ensam?
Jag önskar dock att jag kan hitta en församling här i stan, i Öresund pärla, en församling där jag känner att den helige anden kan jobba med mig och mitt inre. Jag har varit på två gudtjänster hos en väldigt "ungdomlig" församling, men min ande satte sig på tvären direkt. Det är inte min roll att döma, men när ens ande tydligt reagerar på hur man tillåter vissa saker i "Guds hus" då blir jag obekväm. Jag som kommer ifrån ett liv i världen borde ju känt att det var lockande att bli medlem i en kyrka som tycker att det är OK att ta in okristna sångare för att locka folk, en kyrka som tycker att det är OK att man är ute och festar och lever ja det Paulus kallade syndigt.
Men jag har varit i världen, jag har levt som "alla vanliga" och jag har känt vad Gud tycker om det, man kan försöka leva med en fot i världen och en fot hos herren, men herren delar inte sitt barn med någon. Att locka folk genom att prata mycket om nåd, men nästan aldrig nämna synd ja vem skulle inte det locka? Att prata om frälsning utan uppoffring är en vilseledelse i mina ögon. Tack vare många fina bloggar jag läst och predikningar jag lyssnat på, mina föräldrars visa ord så vet jag att herren har dött för mig och renat mig, men det innebär inte att jag kan leva i synden för den som lever i den tillhör inte himmelriket.
Alla vill ju till himlen, men få vill ju dö. Jag vet att jag måste dö från mina synder för att komma till himlen och jag tycker synd om de som vilseleds, om de nu vilseleds, det kanske bara är så att jag är gammalmodig eller nåt, hehe grandpa thinking vid 28 års ålder. Är dock ganska övertygad om att herren är densamma idag, igår och i all evighet. Att synd är lika mycket synd idag som den var för 2000 år sedan.
Jag kan som sagt ha fel, men jag tar det säkra före det osäkra och söker en församling som hjälper/inspirerar mig till ett närmare liv/relation med Jesus, en intim relation jag endast kan få när jag börjar befriar mig från synd. Så jag går tillbaka till min kristna "ensamhet" och fortsätter leta efter rätt församling. Egentligen är jag aldrig ensam , för Jesus är med mig och den heliga anden vakar över mig.
/RC
1 vecka
Det känns som om Gud ville se om jag skulle komma tillbaka till honom första dagen på året eller skulle jag fortsätta på samma sätt som tidigare? När han såg att jag forsatte på samma sätt så bara slet han tillbaka mig till honom. Han lyfte upp det mörker jag levde i, han visade mig saker jag sett men aldrig tänkt på förut. Det var lite som om jag varit blind i tio år. Ett decenium där jag levt "lite med Gud", men mest som jag ville. Så fort något hände så var jag inte sen att springa till pappa Gud och där var han, öppna armar, hjälpte mig, älskade mig. När jag var tröstad och klar så sprang jag ut i världen igen och så har det varit i över ett decenium nu. För cirka en vecka sen så förstod jag vad Gud ville.
Lovsång, bön och bibeln har varit med mig sen den dagen. På jobbet, hemma, ute, ja överallt. Ingen återvändo nu tänker jag hela tiden. Jag har upptäckt att jag inte är den enda med den här kampen, jag är inte den enda som blivit kallad tillbaka. Herren håller på att väcka sina sovande barn, det känns fint.
Till de som läser här ibland eller någon som bara läser på förbifarten, be gärna för mig, jag behöver det.
Be så att jag hittar en församling som passar mig och där man öppet talar om sanningen bakom varför Jesus dog för mig på korset. Tack på förhand för din bön!
Nu blir det lite nanna eftersom jag måste in på kontoret och jobba lite till imorgon (söndag). Tycker inte det är så jobbigt egentligen, under bokslusperioder är det som det är, man vet att det är så den här tiden på året. Jesus är med mig, han underlättar allt. Lugnet jag får, kommer från honom och med det lugnet kan jag fixa vad som helst.
God natt!
/RC
God of my everything
Det väcktes en liten fråga igår gällande tionde vad jag har förstått. Tionde är alltså precis som bibeln säger en tiondel (tio procent) av ens inkomst som man ger till sin församling eller till de som behöver. Många ser kanske detta som " att det är det enda kyrkan är ute efter", men faktum är att ingen är tvingad till att ge någonting. Hade jag inte kännt för att ge nåt så hade jag verkligen inte gjort det, jag är ju inte ens aktiv i någon kyrka liksom. Jag har inte tillhört någon kyrka på evigheter, så jag har verkligen inte blivit påverkad eller tvingad på något sätt heller. Jesus har dock satt glädjen av givande i mitt hjärta och därför har jag valt att följa just rådet om tionde. I mitt hjärta så känner jag att ibland att det kanske hjälper kyrkan att nå ut till andra människor som behöver finna herren och det kanske ger en ny människa evigt liv.
Det är som sagt upp till var och en att avgöra vad man ger, liksom var och en har en relation med herren. Det jag vet står i bibeln dock är att herren älskar en glad givare, så ge av glädje, respekt eller för att du känner det i ditt hjärta, en som känner sig tvingad att ge kan lika gärna låta bli, herren ser det direkt. Det andra jag kan säga är att Gud har chockat mig med välsignelser och då menar jag inte bara ekonomiska välsignelser utan av alla slag. Jag brukar se det som "bonus" från Gud. Jag väntar inte att jag ska få något tillbaka ( det kan jag erkänna att jag gjorde när jag var yngre) men han bara gör det liksom. På olika sätt har jag kunnat se hans hand, det kan vara för att han älskar mig så evinnerligt men jag har valt att se vissa saker som min " bonus" för att jag följer hans råd om tionde. Hur du ser ditt givande är mellan dig och Gud, låt ingen annan avgöra det åt dig.
Nu ska jag snart nanna, den här helgen blir jobbig. Har endel som händer och dessutom får jag nog jobba över en del då mitt skrivbord ser ut som ett vitt pappersberg. Men men herren har sagt att han är med mig i allt jag gör, han har förlåtit mig, renat mig och upprättat mig. Jag tror på det även om skulden över mitt förflutna ibland förföljer mig. " God of my hope, God of my need, God of my pain that no one else will ever see, God of my healing, God of my strengt, God who has always and will forever reign, God of my Everything".
/RC
God of Mercy
Egentligen så har jag aldrig slutat tro på herren, men under en lång tid så slutade jag följa honom. Det har dock varit väldigt uppenbart att herren hela tiden varit med mig. Mitt nuvarande jobb är ett bevis på detta.
Efter mina studier i finansiell ekonomi fick jag jobb ganska snabbt på ett mindre företag. Jag trivdes inte så bra med arbetsuppgifterna (trots att det var en del av finansmarknaden) men ett jobb var ett jobb liksom. Jag frågade mamma ofta, vad vill Gud att jag ska göra här? Min önskan var nämligen hela tiden att jobba med finansiella instrument (det var vad jag utbildat mig till). Hon sa herren håller på att utveckla dig, allt har sin tid och han har en plan. Jag fattade ingenting men jobbade på i cirka ett år. När finanskrisen slog till för cirka två år sen så började mitt företag att få problem. Jag försökte tänka att Gud håller mig om ryggen, jag betalar ju tionde tänkte jag, han kan ju inte göra en nyexad då 26 årig finansiell ekonom arbetslös under en finanskris eller? Men Gud tänker inte alltid som vi gör. Ganska snart fick jag beskedet om uppsägning, jag var ju tyvärr en av de sista som blivit anställd. Min värld raserades helt, jag fattade ingenting, jag frågade Gud varför? Hur kan du göra såhär mot mig? Okej jag är inte den bästa kristna människan men jag betalar min tionde jag ber om syndernas förlåtelse ibland, dessutom så ber mamma och pappa för mig halllåååå! Varför herre? Vad ska jag nu få för jobb?
Istället för att lita på herren förmåga, så lyssnade jag mer på A-ekonomi och alla problem som fanns där ute. Jag var tvungen att börja söka nya jobb. Inte nog med detta, mitt andrahandskontrakt på lägenheten var påväg att gå ut och pågrund av fastighetspolicies fick jag inte förlänga det. Jag tänkte "Nähe herre, du vill verkligen prove me a point alltså", ska jag bli utslängd på gatan nu bara för att jag inte följt dig eller? Mina förädrar fortsatte be och försökte verkligen hålla mig lugn, de stod fast vid att herren hade en plan, jag som inte vandrat allt för tätt med herren såg inte riktigt saker på samma sätt, men vad skulle jag göra, det fanns ju ändå tröst hos herren så jag började be mer intentensivt.
Dagarna gick och slutet på min anställning närmade sig. En dag ringde det i telefonen och en snäll röst frågade om jag ville komma på en intervju gällande ett sälj jobb som jag egentligen inte var så intresserade av, men som jag ändå sökt. Jag gick dit och fick bra kontakt med rekryteringsdamen, hon sa dock ganska snabbt att " jag tror inte det här är något för dig". Jag frågade varför? "Du verkar mer intresserad av finansmarknaden, jag kanske har något där". Jag bara va, nu under krisen? Hon bara " jo det är en long shot, men vi har en position som vi inte har kunnat fylla, trots att vi har massa sökande så anser inte företaget i fråga att vi har fått fram rätt person". Jag tog emot erbjudandet och fick komma på en intervju några dagar senare . På intervjun sa jag att jag inte hade mycket erfarenhet av aktivt jobb med finansiella instrument men att mitt intresse var stort , liksom teori kunskapen och jag skulle verkligen ge hundra procent. De verkade gilla mig, men de visste att de var en satsning eftersom jag inte hade erfarenhet av liknande arbetsuppgifter och vi befann oss i en finanskris liksom. De bad att eventuellt få kalla tillbaka mig på en ny intervju.
Under dagarna jag väntade så ringde det en man som hade läst en annons på blocket om att jag sökte lägenhet. Han hade fastigheter som han ägde mitt i stan och frågade om jag ville komma och titta på en lägenhet. Jag var absolut intresserad och åkte in. Jag blev heeeellt chockad när jag kom fram. Inte nog med att lägenheten låg på promenadavstånd till mitt potentiella jobb, lägenheten var väldigt fin och ett förstahandskontrakt. Mannen hade flera som tittade på lägenheten samtidigt, men bara en stund efter att jag gått därifrån ringde han och sa "jag tycker du verkar reko", om du vill ha den så får du den? Jag frågade hur kommer det sig att du valt mig, han bara "under mina 30 år som fastighetsägare har jag alltid gått på magkänsla och det funkar i 8 fall av 10". Jag blev helt paff, helt paff. Jag hade fått en ny lägenhet mitt i stan, Hallelujaaa!!!!
Några dagar senare blev jag kallad till en ny intervju gällande jobbet, jag blev ganska så grillad men med ett leende på läpparna svarade jag friskt och försökte övertyga dem om min potential och hur mycket jag skulle ge dem. Cirka en halvtimme efter att intervjun var slut så ringde de från företaget och sa att jag fick jobbet. Inte nog med det, de höjde min lön med cirka 25% jämfört med mitt gamla jobb. Jag kan än idag inte förklara känslan, det var verkligen som Gud sa "right in your FACCEEE"!
Här stod lilla jag, en relativt nyexaminerad finansiell ekonom, snart arbetslös mitt i en av de värsta finans kriserna världen gått igenom och jag får ett riktigt bra jobb, inom en stabil koncern, inom den finansiella marknaden och dessutom en ny lägenhet så jag slipper pendla. Jag var så förundrad, det var så obeskrivligt. Mina föräldrar och jag brast i tårar över telefon, det fanns inte på kartan hos mig, men Gud hade en plan. När Gud har en plan gör han det perfekt. Exempelvis lärde jag mig jättemycket om privatekonomi på mitt första jobb, detta har hjälpt mig extremt mycket den sista tiden. Jag har även kunnat hjälpa andra i min närhet som inte kunnat så mycket om privatekonomi. Åter en gång när herren gör saker, gör han det perfekt och ingenting är omöjligt för honom. Han har bevisat det så många gånger för mig, trots att jag inte alltid följt honom. Hur mycket skuld över mina synder jag än kännt, hur mycket fel jag än gjort så har han varit där. När jag satt där på intervjun så tror jag att människorna på något sätt såg Jesus i mig, de såg ljuset som lockade dem att välja mig. Min hyresvärd såg nog också herren i mig, därför valde han mig av alla de som sökte lägenheten.
Vad vill jag säga? Jag vill absolut inte säga att man ska ge tionde för att förvänta sig cash. Men när man lär sig att betala tionde från hjärtat och som en plikt inför Gud så kommer man få skörda underbara välsignelser från Gud, det kan jag skriva under vart som helst, MAN BLIR CHOCKAD!!! Jag tackar mamma och pappa för att de lärde mig att ge tionde av det jag får. Även om jag inte tillhört någon församling eller vandrat med herren på länge, så har jag ändå gett från hjärtat och föhoppningsvis så har det kommit till välsignelse för den lilla församlingen som finns i min hemby. För jag har blivit välsignad i alla fall!
Jag vill även säga att även om vi inte alltid känner att vi vandrar med herren så vandrar han med oss. Jag är inte perfekt, jag har inte levt i herren och med honom, men trots detta är hans nåd och förlåtelse större än vad jag någonsin kommer att förstå. Han har varit med mig, välsignat mig och han älskar mig trots mina brister. Nu har han kallat tillbaka mig även om jag varit en hycklare som sett vad han gjort för mig flera gånger, men ändå efter ett tag valt att gå min egna väg. Jag tror Gud förstår hur svårt det är. Vi ser det inte alltid, men han kallar på oss, han vill ge oss mer, han vet vad som är bäst, han vill lära oss att vandra rätt, han vill ha oss nära honom. Hur stor är inte herren som står där med öppna armar och säger kom, vandra med mig, jag älskar dig, jag vill fortsätta välsigna dig, trots att jag svikit honom så många gånger. Han är inte kärleksfull, han är kärleken.
Lyssna gärna på låten "I hope you see Jesus" med sångaren Bebo Norman. Otroligt bra!
/RC
It will cost me an easy life
En ny dag i herren, jag vaknade i bön och bad om styrka inför en tuff dag på jobbet. Årskifte betyder mycket jobb och mycket tänk. Efter den andliga kamp jag gått igenom de senaste dagarna var jag skapligt nervös över vad som väntade. Men en ro lade sig i min kropp när jag böjde mina knän i morse, en ro som sa till mig: "jag gör inte saker halvdant, jag gör saker perfekt". Vilken styrka herren gav mig oj oj oj! Det kändes som om hela det finansiella systemet förstod att just jag hade haft en andlig kamp. Alla rapporter stämde, alla värdepapper föll på plats, herrens hand lade sig över mitt jobb och han fixade dagen galant. Jag har sett det så många gånger förut, på jobbet, genom studierna, genom fotbollen, ändå förundrar han mig varje gång. Herren är den grymmaste matematikern, förvaltaren, ekonomen, akademikern, fotbollsspelaren ja han kan verkligen allt.
Min gitarr, den har legat och dammat under sängen ett tag, vad underbart det var att ta fram den och lovprisa Jesus. Vad underbart det är när man får sjunga hans namn och känna den helige andes kraft. Jag behöver lovsångens och bönens kraft för jag vet att det runt omkring mig pågår en andlig kamp och jag vet att det inte är mot kött eller blod jag slås utan i ande.
Det har ändå varit viktigt att acceptera att det är så, det har varit viktigt att inse att jag kommer att få gå den här kampen resten av mitt liv. Att jag kommer att falla flera gånger förmodligen men att herren kommer att lyfta upp mig. Det är en krokig väg, det kommer stundtals att vara ett svårt liv, men skillnaden från det lätta livet är att detta live leder till evigt liv. En annan skillnad är att jag aldrig kommer att vandra ensam, jag vet att Jesus är där vad som än väntar. Jag förväntar mig inte att jag kommer att förvandlas över en dag, jag vet att det är en process, processen av syndabekännelse och ånger inför Gud är en process.
Jag måste dock hitta en församling som jag kan bli medlem i känner jag, herre vart börjar jag? Förmedlas det idag att vägen som kristen är krokig, förmedlas det att livet kommer bestå av andliga kamper att man inte kan leva med två mästare i sitt liv (världen och Gud)? Förmedlas sanningen? Var inne på en hemsida hos en ganska ny kyrka här i stan, knappt någonstans snackas det om syndernas förlåtelse eller om den andliga kampen. Viktigare ord var däremot att vara attraktiva, att inte vara för religiösa (vilket ibland kan vara bra) men är det hela sanningen? Många ser kanske mitt tankesätt som "old school" (trots att jag bara är 28 hehe), men är det inte bibeln vi ska följa? Det är väl bibeln vi ska följa och ta hjälp av exempelvis modern teknik för att förmedla dess budskap. Vi ska väl inte göra om bibeln för att den ska passa vårt moderna samhälle eller?? Är inte herren densamma igår, idag och i all evighet som jag fick lära mig i en bibelskola i Småland för snart 15 år sen.
Min bön är enkel:
"Herre Jag vill tillhöra en församling som talar sanning, som talar från bibeln, en församling som lägger alla korten på bordet för de som kommer. En församling som förstår människan men som fördömer synden, en församling som vet att det är en process att komma ifrån synd, men som i bön och råd hjälper mig att komma ifrån den och på så sätt närma mig dig. Herre jag vill absolut inte tillhöra en församling som vilseleder folk , som blundar för synd för öka sin popularitet. Domen för en sån församling vill jag absolut inte uppleva ( läs 2 Petrus 2).
Därför ber jag dig herre, Låt den helige anden vägleda mig, även om den lätta vägen till dig lockar så vill jag inte ha den, jag har varit där den ger mig inget. Jag vill ha den rätta vägen till dig. Jag vill ha den sanna vägen. I Jesus namn Amen"
/RC
Skuldens börda
Ångern förföljer mig hela tiden dock, den där känslan av vad har du hållt på med? Tror du verkligen herren har renat och förlåtit dig? Titta hur och vart du lever, kan du komma tillbaka? Jag vet att de känslorna inte kommer från herren. Fienden vill att jag ska känna skuld, han vill att jag ska förneka det Jesus gjorde på korset. Hans attacker är smarta, men med herrens ord i sinnet så blir de uppenbara, även om det är svårt att inte känna skuld.
Min underbara lillebror skickade ett sms till mig där han utan att veta vad jag går igenom skrev såhär, "kände att du är ledsen, läs Jesaja 43:1". Där stod det: "Frukta ej Israel, för jag har förlossat dig, jag har kallat dig vid ditt namn, du är min". Exakt vad jag behövde läsa!
Men hur förklarar jag för mina polare vilken väg jag har börjat vandra? Hur ska jag som betett mig som värsta festprissen komma och säga att jag har beslutat att följa Jesus istället? Jag har redan sagt det till flera stycken men jag vet att de tror att det är en period som snart kommer att gå över. De förväntar sig att jag ska dra utomlands med dem igen och festa under midsommar som vanligt. Min flickvän tror nog också att det här är en period, men jag ber för att herren ska öppna hennes hjärta och ögon och få henne att förstå att detta är på riktigt. Herren har gett mig en ny möjlighet, en möjlighet som jag i stort sett inte trodde existerade. Gud känner hennes hjärta, hon har tillhört herren men gått ifrån, jag ber till herren att kalla tillbaka henne precis som han kallade tillbaka mig.
Jag ska inte heller lura mig själv, jag har gjort det misstaget förut. Jag kommer inte att bli " El Cristiano" över en natt eller två. Det är en process att gå ifrån sitt gamla till det nya. Men jag måste ha fokus och lägga den tid som behövs varje dag. Ge mig styrka till det herren, påminn mig om vad du gjort för mig, men ta bort skuldkänslan.
/RC
Vecka 1
Herre, du hörde mig, du förlät mig, du renade mig, du har gjort mig fri. Tack för att du är den kärlek i mitt liv som jag inte kan leva utan.
När jag var liten så gjorde jag ofta saker som mina föräldrar sa åt mig att inte göra. Ibland hoppade jag galet på soffan eller cyklade utan att hålla i styret. Mamma sa gör inte så, du kommer att slå dig, men efter ett tag lyssnade jag inte ens jag hade ju kontroll på situationen tyckte jag. Hehe kontroll på situationen som barn, fram till den dagen jag slog i nåt otroligt i soffkanten eller körde i med cykeln. Gråtande sprang jag tillbaka till Mamma och bad henne trösta mig, plåstra mina sår och omfamna mig. Efter ett tag när såren läkt och bulan var borta så gjorde jag om samma sak fast jag var kanske lite mer försiktig. Efter ett tag slog jag mig igen och mamma och pappa var fortfarande där. Men nu sa de till mig på skarpen, de förbjöd mig mig för de vill inte att jag skulle fara illa. Vilket tålamod de måste ha haft.
Är inte Jesus en sådan fin förälder? Utan tvekan är han det, och skillnaden är att herren omfamnar oss under hela våra liv. Många som en gång lärt känna herren, precis som jag, går omkring i mörker. De vill ha Jesus välsignelser och ber så ofta de kan men de håller herren på distans. Vissa skäms över vad de gjort, de vill inte komma tillbaka för de känner att de gjort fel, även om bibeln tydligt säger att vi är frälsta av nåd. Jag har varit där, de senaste åren har jag gått tillbaka till mörkret flera gånger. När jag sedan trott att livet jag levt varit i frid och fröjd har herren skakat om mig rejält, ibland så hårt så jag skrikit mot honom och frågat varför gör du såhär? Varför gör du såhär mot mig, alla andra gör ju vad de vill, så varför mig?
Jag har börjat inse att herren tillåtit prövningar för att jag ska vända mig tillbaka till honom, för att jag ska inse faran i det jag håller på med, faran i att släppa in fiendens styrkor i mitt liv. Trots att jag allt som ofta fallit tillbaka i världens blindhet och sedan slagit mig hårt så står Jesus där med öppna armar när mina ögon öppnas. Han gråter med mig, vakar över mig och ger mig frid. Han ger mig klarhet i totalmörkret jag levt i och visar mig varför saker och ting händer. Det är svårt att förstå, svårt att ta in men min tro måste stärkas för att klara av de kommande utmaningarna. Min tro på att herren vill lära mig att leva närmare honom för evigt. Han har gett mig gåvor som han vill att jag ska använda för att välsigna andra.
Det börjar nu igen, det börjar på riktigt, han har uppenbarat vad jag levt i och vad jag måste gå ifrån. 21 veckor ska jag varje dag vandra med herren. 21 veckor av bön, lovsång och nåd. 21 veckor av rening från det mörker där synden varit en del av mig. 21 veckor är cirka 1,4% av mitt liv, kan jag ge det till herren?
Jag kan bara be till God of my everything: http://www.youtube.com/watch?v=6TfV6nOVCUk
/RC
Från DLK till Amazing Grace
Jag skulle vilja beskriva stora delar av mitt liv som sista versen samt refrängen på DLK:s låt " Dricka sprit och hålla käften" (om man byter bort socialist mot andra synder).
I mitt 28 åriga liv har jag alltid sett mig själv som kristen. Jag föddes in i en kristen familj och växte upp med två fantastiska föräldrar som visserligen tvingade oss till kyrkan ibland och men som alltid var kärleksfulla. Gud, Jesus och Den helige anden har sen dag ett varit med. Hela min barndom speglas av läger, möten och sånger, en tid som ger mig otrolig glädje när jag tänker tillbaka på den. Jag kan ärligt säga att min barndom var underbar.
Efter barndomen kommer tonåren och den var turbulent med många snedsteg mot mitt kristna liv. Jag föll för frestelsen av sex väldigt tidigt och lät det bli en normal del av mitt liv. Mina föräldrar, som är underbara, visste förmodligen från dag ett att jag begått denna "synd" men de visste samtidigt att allt som hände var mellan mig och Gud. Jag tror att även om de ibland försökte förhindra saker och ting så visste de att en frestad ung vilja alltid hittar sina vägar.
Enligt mig själv så motstod jag alkohol väldigt länge, för även om mina vänner drack så ofta de kunde så var det först vid 19 års åldern jag började acceptera drickandet som något normalt, något som inte påverkade mitt kristna liv. Trots den kristna uppfostran jag hade fått så var det redan då ett kristet liv som kom långt efter andra saker som tjejer, fotboll och vänner.
Studentlivet kom och jag gav mig in i en värld med ännu mer fester, tjejer, alkohol (tack vare Gud så använde jag aldrig droger). Trots att Jesus nu var långt ner på prioriteringslistan så var jag inte sen med att be till honom inför tentor eller när jag behövde något. Ibland gick jag även till kyrkan, men det var sällan. Nu i efterhand förstår jag hur Gud tog mig igenom flera jobbiga stunder i studentlivet, trots att jag enligt mig inte förtjänade det. Jag skrev knappt någon omtenta trots att jag inte pluggade mycket och ni skulle bli chockade om ni visste hur många gånger som han inspirerade mig att läsa rätt texter inför tentorna.
Trots herrens nåd och hjälp så föll jag djupare ner i världen frestelser och längre ifrån Gud. Jag normaliserade saker som olika sexpartners, porr, berusning, spelande, svordomar och lögner . Alla andra gjorde ju det så varför skulle inte jag? Det var ju kul att lira poker på nätet efter en fylla, trots att man spelade bort en massa. Eller det var nice när man fick med sig nån brud från utestället.
Så ofta jag kom ihåg satt jag mig ner och bad till herren om förlåtelse och tack för hans hjälp. Men jag föll lika snabbt tillbaka i synden, det var inget konstigt för mig längre. Jag kände att jag kunde leva så och även ha Gud. Han hade ju visat att han var med mig ändå liksom!
Många nykristna har en bild av att omvändelsen alltid är värst för dem som aldrig trott tidigare. Jag kan vittna om att en omvändelse av en redan "kristen" person inte är nåt att leka med. Jag har levt till och från Gud i flera år och jag har mycket kvar att lära och förstå. Jag har varit blind och accepterat vissa synder som dagens samhälle idag accepterar som totalt normala trots att det tydligt i bibeln står att det är fel.
Mitt kristna bloggliv börjar här, vägen tillbaka till korset. Jag hoppas att det kan inspirera andra kristna ( även icke troende) som fallit ifrån herren och som tvivlar på hans nåd. Jesus håller på att kalla tillbaks mig the hard way och det gör han för att han älskar mig.
Amazing Grace, how sweet the sound,
That saved a wretch like me.
I once was lost but now am found,
Was blind, but now I see.
/RC
