Vecka 1
Herre, du hörde mig, du förlät mig, du renade mig, du har gjort mig fri. Tack för att du är den kärlek i mitt liv som jag inte kan leva utan.
När jag var liten så gjorde jag ofta saker som mina föräldrar sa åt mig att inte göra. Ibland hoppade jag galet på soffan eller cyklade utan att hålla i styret. Mamma sa gör inte så, du kommer att slå dig, men efter ett tag lyssnade jag inte ens jag hade ju kontroll på situationen tyckte jag. Hehe kontroll på situationen som barn, fram till den dagen jag slog i nåt otroligt i soffkanten eller körde i med cykeln. Gråtande sprang jag tillbaka till Mamma och bad henne trösta mig, plåstra mina sår och omfamna mig. Efter ett tag när såren läkt och bulan var borta så gjorde jag om samma sak fast jag var kanske lite mer försiktig. Efter ett tag slog jag mig igen och mamma och pappa var fortfarande där. Men nu sa de till mig på skarpen, de förbjöd mig mig för de vill inte att jag skulle fara illa. Vilket tålamod de måste ha haft.
Är inte Jesus en sådan fin förälder? Utan tvekan är han det, och skillnaden är att herren omfamnar oss under hela våra liv. Många som en gång lärt känna herren, precis som jag, går omkring i mörker. De vill ha Jesus välsignelser och ber så ofta de kan men de håller herren på distans. Vissa skäms över vad de gjort, de vill inte komma tillbaka för de känner att de gjort fel, även om bibeln tydligt säger att vi är frälsta av nåd. Jag har varit där, de senaste åren har jag gått tillbaka till mörkret flera gånger. När jag sedan trott att livet jag levt varit i frid och fröjd har herren skakat om mig rejält, ibland så hårt så jag skrikit mot honom och frågat varför gör du såhär? Varför gör du såhär mot mig, alla andra gör ju vad de vill, så varför mig?
Jag har börjat inse att herren tillåtit prövningar för att jag ska vända mig tillbaka till honom, för att jag ska inse faran i det jag håller på med, faran i att släppa in fiendens styrkor i mitt liv. Trots att jag allt som ofta fallit tillbaka i världens blindhet och sedan slagit mig hårt så står Jesus där med öppna armar när mina ögon öppnas. Han gråter med mig, vakar över mig och ger mig frid. Han ger mig klarhet i totalmörkret jag levt i och visar mig varför saker och ting händer. Det är svårt att förstå, svårt att ta in men min tro måste stärkas för att klara av de kommande utmaningarna. Min tro på att herren vill lära mig att leva närmare honom för evigt. Han har gett mig gåvor som han vill att jag ska använda för att välsigna andra.
Det börjar nu igen, det börjar på riktigt, han har uppenbarat vad jag levt i och vad jag måste gå ifrån. 21 veckor ska jag varje dag vandra med herren. 21 veckor av bön, lovsång och nåd. 21 veckor av rening från det mörker där synden varit en del av mig. 21 veckor är cirka 1,4% av mitt liv, kan jag ge det till herren?
Jag kan bara be till God of my everything: http://www.youtube.com/watch?v=6TfV6nOVCUk
/RC
