21 Veckor

Dagarna går lite för fort när man jobbar mycket, tiden springer iväg man måste hinna med alla sina deadlines. När man kommer hem hinner ensamheten ikapp en. Inte den där ensamheten av att man inte har några vänner, nära och kära, för det har jag blivit välsignad med. Men troende vänner, vänner man kan be med, inspireras av, dela sin tro och upplevelser med, det saknar jag. Försöker dela det med mina vanliga kompisar och de lyssnar av respekt när vi tränar eller lunchar, men de väntar bara på att jag snart ska hänga med ut och festa igen.  Tack Gud för Mamma och Pappa som jag kan ringa och prata tro med, deras erfarenhet är guld värd för mig. Även min lillebror, de är alla en skatt för mig.


Jag önskar dock att jag kan hitta en församling här i stan, i Öresund pärla, en församling där jag känner att den helige anden kan jobba med mig och mitt inre.  Jag har varit på två gudtjänster hos en väldigt "ungdomlig" församling, men min ande satte sig på tvären direkt. Det är inte min roll att döma, men när ens ande tydligt reagerar på hur man tillåter vissa saker i "Guds hus" då blir jag obekväm. Jag som kommer ifrån ett liv i världen borde ju känt att det var lockande att bli medlem i en kyrka som tycker att det är OK att ta in okristna sångare för att locka folk, en kyrka som tycker att det är OK att man är ute och festar och lever ja det Paulus kallade syndigt.

Men jag har varit i världen, jag har levt som "alla vanliga" och jag har känt vad Gud tycker om det, man kan försöka leva med en fot i världen och en fot hos herren, men herren delar inte sitt barn med någon. Att locka folk genom att prata mycket om nåd, men nästan aldrig nämna synd ja vem skulle inte det locka? Att prata om frälsning utan uppoffring är en vilseledelse i mina ögon. Tack vare många fina bloggar jag läst och predikningar jag lyssnat på, mina föräldrars visa ord så vet jag att herren har dött för mig och renat mig, men det innebär inte att jag kan leva i synden för den som lever i den tillhör inte himmelriket.

Alla vill ju till himlen, men få vill ju dö. Jag vet att jag måste dö från mina synder för att komma till himlen och jag tycker synd om de som vilseleds, om de nu vilseleds, det kanske bara är så att jag är gammalmodig eller nåt, hehe grandpa thinking vid 28 års ålder. Är dock ganska övertygad om att herren är densamma idag, igår och i all evighet. Att synd är lika mycket synd idag som den var för 2000 år sedan.

Jag kan som sagt ha fel, men jag tar det säkra före det osäkra och söker en församling som hjälper/inspirerar mig till ett närmare liv/relation med Jesus, en intim relation jag endast kan få när jag börjar befriar mig från synd. Så jag går tillbaka till min kristna "ensamhet" och fortsätter leta efter rätt församling. Egentligen är jag aldrig ensam , för Jesus är med mig och den heliga anden vakar över mig.



/RC