Varför är det jobbigt att söka herren?
Egentligen är det så enkelt att jag böjer mina knän på morgonen eller direkt efter jobbet, innan jag sätter igång med något, där just där borde herrens tid vara. När jag tränar på morgonen, när jag går ut och promenerar så brukar jag lyssna på en predikan eller på kristen musik, det fungerar för då är man igång, men när jag är hemma så verkar det som att allt motstånd i världen uppenbarar sig enbart för att jag inte ska ägna tid åt min Gud. Jag känner att jag förlorar helig kraft när jag inte söker Gud tillräckligt. Jag känner att jag blir mer omoralisk, jag tappar min fattning, svordomar kommer ut lättare, mitt beteende förändras. Även min familj påverkas, bristen på bön och herrens närhet har gjort att vi inte ber lika mycket för flera saker som behöver bön.
Det känns som om herren gett upp på mig, jag kan inte disciplinera mig som jag en gång kunde, allt jag vill är att ha honom i min närhet. Allt jag vill är att ha tillbaka den där viljan och glädjen att prisa honom, men jag förstår delvis varför jag inte känner så. Jag har tagit några steg in i världen igen, andra saker har blivit viktigare jag känner det så tydligt, men jag vill ha herren främst. Jag behöver honom även om inget är fel på mig, även om allt flyter på som det ska. JAg vill bygga upp min tro inför de svåra tiderna, jag vill bygga upp en helig kraft som den heliga anden ligger bakom, jag vill inte bara ha en tillfällig kick utan ett liv med herren.
Herre ge inte upp på mig, lämna mig inte, jag älskar dig!
Lägg inte för stora krav på dig själv.
Jag tänker tillbaka på en tid när jag var ganska ung, men ändå mor till fyra barn. Jag hade ingen tjänst för jag hade slutit i en församling som bara gjorde människor illa. Vi levde på en stor gård med allt vad det innebar av representation och plikter och arbete. Mitt liv var tungt och jag höll på att tappa min tro, trots att jag fick verkligen god själavård.
Då anklagade jag mig själv för att jag inte bad tillräckligt, inte läste Bibeln tillräckligt... o s v.
Men nånstans en dag kom insikten att Gud inte krävde detta av mig. Det var något som var ett erbjudande inte en lag. Då kunde jag ta till vara de små stunderna. När jag slutade att krampaktigt få till ett regelbundet andaktsliv, då kunde jag slappna av. Då kunde jag läsa några verser i Bibeln när jag fick tid, då kunde jag dra mig undan i ett hörn av vårt enorma hus och be den stund som gavs. Utan krav på att få till det eller att be tillräckligt länge...
Det mest välsignade var att jag då förstod att bön inte bara är att be med ord och under bestämda former. Bön är mer att ha ett öppet sinne, en öppen kanal till Gud. Och den kanalen var aldrig stängd, inte ens när jag var som mest bortvänd och besviken på Gud.
Jag fann vägen tillbaka och också till tjänst i hans kyrka på nytt.
Hej Kyrksyster, jag uppskattar dina visa ord och dina uppmaningar att inte fördöma mig. Jag lever inte under ständig fördömelse, men jag frustreras av att jag inte finner det enklare att söka herren och hans ord. Men jag ger inte upp herren kommer att hjälpa mig med detta och lite disciplin måste man ha livet också. Fortsätta gärna med dina kommentarer i min blogg.
